Jag kommer ihåg det som igår. Jag kramade om mina föräldrar och sa "vi ses om två veckor", vinkade febrilt hejdå när jag kommit förbi säkerhetskontrollen och när jag inte såg dem längre kom fjärilarna i magen. Jag förstod inte riktigt vad som hände, det kändes som att jag bara skulle åka på en mini-trip och snart komma hem igen. Det var inte förrän jag satt på planet som jag förstod vad som höll på att ske. Att jag faktiskt skulle vara borta i minst en till två månader. Att jag skulle testa mina vingar och få se en helt ny plats. Jag hade aldrig varit på spanska fastlandet innan, aldrig lärt mig språket och heller inte kulturen.
Att jag skulle bo utomlands ett litet slag förstod jag ganska fort, jag fattade tycke för mat, kultur och väder i Spanien. Och jag hade hittat så fina vänner redan. Tiden rullade bara på och innan jag visste ordet av det så hade nio månader gått och jag var påväg till Sverige för min första resa hem från det att jag flyttat utomlands.
Efter två veckors semester var det dags att återvända tillbaka till landet där palmerna bor och ta nya tag i livet. Fortsätta med utmaningarna som livet har att erbjuda och övervinna fler rädslor och motgångar.
Jag har varit i Sverige relativt många gånger sedan jag flyttade, så jag känner inte att jag lämnat Sverige helt. Men det är ändå såpass att jag kan kalla Spanien för mitt andra hem.
Nu har det gått hela fyra år sedan jag tog avsked från mina föräldrar på Arlanda, fyra år sedan jag sa till både min familj och mina vänner att de kan förvänta sig se mig vara tillbaka erter någon vecka. Fyra hela år sedan jag tog mina första steg på, vad jag då inte visste skulle bli, min allra största resa i livet so far.
Jag måste ärligt talat få berömma mig själv och säga hur stolt jag är över mig själv. Att gå från en instängd, ganska tillbakadragen tjej som inte tog några risker och alltid gjorde det säkra före det osäkra - till att bli mycket mer självständig, framåt och risktagande. Vågar leva men ändå ha båda fötterna på jorden. Mitt liv har varit, och är fortfarande, en berg och dalbana, men ju fler gånger jag åker karusellen, desto mer lär jag mig. Man lär sig av misstag, man lär sig vända negativa saker till positiva - åtminstone lär man sig använda det negativa som skett till att bilda något positivt utav det.
Jag hade dock aldrig varit där jag är idag utan min familj och mina vänner. Allt stöd jag fått genom åren. Jag kan inte beskriva tacksamheten bra nog. Jag menar bara alla samtal, meddelanden och alla bilder som gått oss emellan. Denna distans är inte den lättaste, men med dagens teknologi så blir det så mycket enklare att faktiskt klara av det. De är ju bara ett samtal bort. Och av att ha just den familj o de vänner jag har, så vet vi från båda håll att vi finns där för varandra oavsett distans, situation eller hur lång tid det är mellan gångerna man ses eller pratar.
Jag sa till mamma på Arlanda i april 2015, "vi ses om två veckor". Nu fyra år senare vet jag att det var en ren lögn. Så numer säger jag oftast inget tidsbestämt. Jag säger "Vi ses snart igen", "vi hörs snart" eller "tills nästa gång" exempelvis. Det är mer ärligt, och ordet snart är så relativt. Snart kan betyda 10 minuter för någon, och 10 månader för en annan. Jag sa att jag snart flyttar hem igen, jag antar att snart för mig är över fyra års tid då.. hehe.
Trevlig måndagskväll på er alla fina.
Puss och kram.
