En bild från en dag i början på min Málaga-resa, då jag och min vän Sandra klättrade upp till en utkiksplats. Jag tittade då ut över en stad jag inte riktigt visste då skulle bli min hemstad. Med väldigt lite kunskap men med så mycket förhoppningar tittade jag ut över staden och hoppades på att jag skulle få uppleva mycket där...
Jag fick för bara ett litet tag sedan frågan om vad som gjorde att jag flyttade från trygga, vackra Sverige. Det fick mig att tänka efter lite för jag kunde faktiskt inte just då komma på något mer än att jag ville ser mer av världen och leva i varmare klimat. Jag tänkte faktiskt dela med mig lite utav mina nuvarande tankar runt detta.
Att lära mig mer och utvecklas är något jag verkligen lägger ner tid på. När jag började tänka på att komma bort från Sverige jobbade jag på en restaurang, jag hade jobbat där i nästan ett år. Jag tyckte om kollegorna, trivdes helt okej med jobbet i sig, men jag hade kanske tröttnat lite på min hemstad och pendlandet mellan Stockholm och Kalmar, mellan familj och jobb. Jag hade nog tröttnat lite på Sverige i sig och på att det aldrig var någonting nytt som skedde. Jag ville ha mer ut av livet. Jag ville se mer av världen. Lära känna mig själv och ta reda på vem jag egentligen är. ”Vem är Malin?”. Jag älskar värme, sol och semester – så att välja ett varmt land var ingen slump. Men att det blev Spanien var faktiskt det, jag hade helt ärligt ingen aning om vart Málaga låg innan jag bokade flygbiljetterna.
Det känns som det bara var några månader sedan jag kom hit egentligen, även om jag vart med om så mycket.
Jag minns när jag packade ihop mina saker, flyttlåda efter flyttlåda. Jag ville inte slänga saker och jag ville inte packa. Jag trodde jag hade drömt mig bort och jag inte alls skulle flytta från staden jag växt upp i, staden som jag gått i skola och skaffat vänner för livet i.
Jag minns när mamma började gråta. Hon hade förstått att jag skulle flytta, att jag inte längre skulle vara så nära som innan. Men jag förstod inte, jag förstod inte vad som skedde eller vad som höll på att ske. Det kändes mer som en liten semester, jag höll om henne och sa ”Ta det lugnt, jag är snart hemma igen. Jag kommer nog redan hem om två veckor”. Det är något vi tillsammans kan skratta åt idag...
Jag minns så väl när jag satt där på planet, det var då jag förstod vad som hände. Jag skulle verkligen åka. Paniken när jag satt där helt ensam på min rad. När hjulen under planet började rulla och motorn gick i varv. Jag satt längst in till fönstret och i hörlurarna kom ljudet från albumet ”Fifty Shades Of Grey”, och eftersom vi precis skulle lyfta upp i luften var jag tvungen att lyssna på låten ”One last night” med Vaults. Jag hade rysningar och kunde känna en svag liten tår på kinden, rädslan för att allt skulle gå fel och lyckan att jag äntligen vågar. Att jag äntligen tar mitt stora steg ut i världen och börjar mitt livs största resa.
Idag snart 1,5 år senare klättrar jag upp till samma utkiksplats med min vän B, samma plats som vid första bilden, men med så mycket mer minnen och kunskap om staden jag ser ut över.
Det där med två veckor, kan man ju som sagt skratta ganska gott åt då det nu är 17 månader sedan jag satte mig helt själv, utan någon jag kände, på planet till Spanien. Och jag tycker fortfarande att det är ett av de bästa besluten jag gjort i hela mitt liv.
Andra har sagt det till mig men jag kan även se själv att jag vuxit som person och lärt mig väldigt mycket under resans gång. Jag är så otroligt imponerad över mig själv, för ett antal år sedan var jag med om en händelse som gjorde att jag knappt lämnade mitt rum hemma hos min mamma. Och idag så bor jag ensam i en lägenhet i Spanien, tänka sig. Att jag tagit mig hit är bara något jag måste dela med mig av. Något som jag verkligen rekommenderar andra att göra.
Och svaret på frågan jag får varje gång jag kommer hem på besök, om när jag ska flytta tillbaka till Sverige. Jag vet inte, just nu trivs jag jättebra i landet där palmerna bor så kommer stanna här ett tag till.
Ha en fin kväll alla, massa kramar.
