Till att börja med vill jag observera om att detta är ett ganska personligt inlägg. Det är verkligen inte meningen att bli en gråt-historia eller ett rop på hjälp, utan jag har redan fått hjälp – och nu vill jag hjälpa andra. Jag vet att det inte är lätt att varken söka hjälp, leta sig till hjälpen eller heller ta emot den. Jag är bara en av många som genomgått det jag nu ska berätta om, men bara för att jag är en av flera betyder det inte att min upplevelse inte är unik, för det är den. Precis som någon annans upplevelse också är det. Vi är alla unika, men absolut inte ensamma.
Vintern har kommit till Málaga och snart är det jul och nyår. Jag drog på mig en hemsk förkylning i helgen, så nu sitter jag hemma på en av mina semesterdagar och kollar serier, dricker te och försöker bli av med febern. Kan inte annat än drömma mig bort till varma goa sommaren då vänner skickar bilder från Thailand, Dubai och vart de nu än är. Men jag ska inte klaga, jag är glad att jag bor i ett varmt land trots att vi får ruggiga och fuktiga vintrar.
Jag vet inte hur det är med er, men som nämnt så har vi snart nytt år och alla dessa nyårslöften kommer nog snart rabblas ett efter ett i de flesta hemmen. Folk börjar skaffa gymkort, planerar ekonomin över året och slänger cigarettpaketet man köpte några timmar innan.
Jag däremot håller inte riktigt på med nyårslöften, jag tror helt enkelt inte på det - man bryter de bara ändå efter ett tag. Jag håller mig istället till något jag kallar ”vad kan jag göra bättre kommande år eller till och med från nu”. Och sedan ska man inte rusa in i det utan sätta upp rimliga mål och delmål och bara bestämma sig för att det ska fungera.
Detta året ville jag göra fem saker bättre, såklart med små mål i taget inom ämnena.
- Jag ville få bättre koll på min ekonomi
- Jag ville hitta en större lägenhet med en bra och snabbfixande hyresvärd
- Jag ville få mer ordning på träning och mat
- Jag ville resa och upptäcka
- Och sist men verkligen inte minst, jag ville komma över första tröskeln mot min psykiska ohälsa, mina ätstörningar.
Jag ville nå ett år utan att gå till toaletten efter varje gång jag åt (kan vara vad som helst jag stoppar i mig, sötsaker eller helt vanlig mat), jag ville nå ett år utan att räkna för mycket på kalorier, jag ville nå ett år utan att svälta mig själv medvetet, jag ville nå ett år utan att överdriva träningen, ett år utan att må dåligt över att äta.
Min erfarenhet är en unik upplevelse för att det handlar om mig och de som jag gått igenom. De handlar om val jag tog, och även mitt aktiva val att jag vill ta mig ur det hela. Men jag är inte ensam om detta. Jag trodde förut att det bara var jag, och att det var mig det var fel på. Jag ville inte prata med någon om det för då kanske folk skulle tycka mindre gott om mig och att jag bara gjorde detta för att jag tyckte synd om mig själv.
Jag genomgick, vad jag kommer ihåg, min allra första ätstörning när jag gick på mellanstadiet, det är mellan fjärde och sjätte klass. Jag hade det jobbigt med hormoner och balans då jag var tidigt in i puberteten. Min vikt gick upp och ner mycket och jag fick problem med värk i kroppen. Jag hade också väldigt jobbigt med kompisar, man kan väl bara säga det att jag inte var den mest populära i klassen och hade kanske maximum 8 vänner på hela skolan som jag kunde känna mig bekväm med. Jag fick ofta höra att jag var större än de andra barnen och en gång när jag skulle till läkaren sa till och med en tjej i klassen till mig ”ska du till doktorn för att fettsuga dig eller?”. Detta gjorde mig såklart mycket upprörd inombords och jag började tänka mer och mer på vad jag åt och hur mycket. Tankarna bara rullade på och tillslut kom jag på ett sätt som skulle göra att jag både kunde äta för att kroppen skulle gå runt men också slippa all ångest för att jag åt, man brukade ju säga ”äta bör man annars dör man”. Jag kom på att jag kunde äta som vanligt med de andra i matsalen för att sedan gå och få upp det igen. Då blev det plus-minus-noll tänkte jag. Och jag visste att jag hade bra kräkreflexer som yngre så jag stoppade bara fingrarna i halsen och sen kunde ångesten försvinna och jag kunde pusta ut. Men efter ett tag försvann inte ångesten, utan jag ville bara fortsätta tills jag inte hade något kvar alls.
På mellanstadiet var det inte lätt att smita undan efter lunchen eftersom vi var tvungna att gå ut på skolgården och ta rast direkt efter vi hade ätit. Det blev då en väldigt jobbig situation för mig som bara ville springa till toaletten efter maten, men idag är jag så glad över att det fanns de reglerna att vi inte fick vara inne på rasterna utan skulle gå ut och leka. Så ätstörningarna kunde inte utvecklas något mer under mellanstadietiden, men tyvärr så utvecklades de mer senare.
I dessa åren på mellanstadiet förstod jag inte att det jag höll på med var fel, jag tror inte riktigt jag förstod att det jag gjorde var fel på riktigt förrän när jag blev påkommen på mitt arbete här i Spanien, jag trodde det var en lätt utväg som skulle lösa alla problemen. Men istället växte problemen till något jag idag vet är en störning, en psykisk ohälsa som förstör min kropp.
Idag är det över ett år plus cirka två månader sedan jag stoppade fingrarna i halsen eller medvetet gick till toaletten för att kräkas. Det är över ett år sedan jag kunde vänta med att äta flera timmar även om jag va hungrig, bara för att svälta kroppen. Det är över ett år sedan jag tog beslutet att få ett slut på dessa dumheter om att förstöra min kropp.
Så nej, jag tror inte på kortsiktiga mål som man lägger för sig själv när det blir nytt år eller att man tänker ”jag börjar på måndag”. Jag tror inte att bara för att det blir nytt år eller en ny vecka så ska förändringar kunna ske bättre, det gäller att man bestämmer sig för någonting och lägger ribban lågt för att sedan höja målet. Detta året lägger jag min ribba lite högre.
- Jag vill kunna känna att jag kan prata mer om mina nu före detta störningar med andra för att hjälpa och lyfta fram att det inte är något man är ensam om även att det är ens egna unika upplevelse.
I detta inlägg vill jag hylla och framhäva två underbara organisationer som lyfter fram psykisk ohälsa mer och visar att man inte är ensam om det; Tilia http://www.foreningentilia.se och Aldrig ensam http://www.aldrigensam.com . Detta är INTE ett sponsrat inlägg eller inlägg med samarbeten.
<3 <3 <3 <3