Till att börja med vill jag observera om att detta är ett ganska personligt inlägg. Det är verkligen inte meningen att bli en gråt-historia eller ett rop på hjälp, utan jag har redan fått hjälp – och nu vill jag hjälpa andra. Meningen med inlägget är mer för att visa att man kan få hjälp, man måste bara bestämma sig för att ta emot den.
Jag vet att det inte är lätt att varken söka hjälp, leta sig till hjälpen eller heller ta emot den. Jag är bara en av många som genomgått det jag nu ska berätta om, men bara för att jag är en av flera betyder det inte att min upplevelse inte är unik, för det är den. Precis som någon annans upplevelse också är det. Vi är alla unika, men absolut inte ensamma.
Jag tänkte alltid att det finns många andra som har det värre, på mig kunde man ju inte se problemet så väl. Mina handlingar syntes kanske inte på utsidan så mycket som de kanske borde ha gjort, men på insidan förstörde jag mig själv ordentligt.
Skulle jag tänka att "någon annan har det värre" om allt så skulle jag tappa respekten för mig själv tillslut. Vi alla är lika mycket värdefulla. Så tänk inte att någon annan har det värre, alla har rätt att få hjälp. Du är din egen bästa vän, så hjälp din vän i nöd. För du kommer behöva din vän livet ut.
För två år sedan satt jag i min lilla etta i Málaga med huvudet över toaletten och med fingrarna i halsen, kräktes upp allt tills gallan kom. För då visste jag att då är det tomt. Men kroppen ville inte sluta. Och det började göra ont. I bröstet. I ryggen. I halsen. I huvudet. Det kändes som huvudet skulle spricka och hjärtat skulle stanna. Allt gick som i slowmotion, jag blev svimfärdig och hade ingen känsel tillslut. Jag visste varken ut eller in. Det var då jag tog beslutet, jag vill verkligen inte må såhär. Jag vill bli fri från de hemska rösterna som säger hur ful och äcklig jag är. Och det monster som lever inuti mig som säger att jag aldrig kommer vara good enough. Jag ville bli fri från mina ätstörningar.
Jag plockade fram numret till min stödkontakt jag hade när jag tog hjälp första gången, och till skillnad från första gången hon fick samtal om mig så ringde jag själv. Jag började samtalet med "Hej, det är jag, jag har fallit tillbaka i de dåliga vanorna och jag vill sluta."
Jag tog steget och bad om hjälp. Jag ville, och vill än idag, bli kvitt dessa demoner som finns inom mig. Jag tog beslutet. Det är ett puzzel, kanske finner jag aldrig sista biten, men jag vill hellre lägga en stor del av pusslet än att alla bitar ska falla isär..
På två år har jag inte stoppat fingrarna i halsen för att ta genvägen. Jag har inte haft en så kallad träningshets. Jag har inte låtit mig svälta mig själv med flit.
På dessa två år har jag lärt mig att det är viktigt för kroppen med en balans. Mat, sömn och träning. Men också att man måste lära sig att man är värdefull precis så som man är. Om jag kan säga att jag följer detta helt? Nej, inte fullt ut. Men jag jobbar på det.
Något annat jag jobbar med är mitt självförtroende, min självbild och min självkänsla - varje dag. Det kommer jag nog alltid få jobba med. Det går upp och ner, jag är som en bergochdalbana som aldrig tar slut. En bergochdalbana precis som min vikt och kroppsform fått uppleva de senaste två åren, upp och ner, brett till mindre. Det är en balansgång, och ibland svajar det till men då är det viktigt att fokusers och fånga tillbaka balansen.
Jag har jobbiga perioder absolut, sommaren är värst. Denna sommaren har varit fruktansvärt jobbig för mig. Men jag tog mig igenom den. Det har varit nu på slutet som jag varit sämre på att äta (minst) tre mål om dagen, jag har istället hunnit med endast två måltider vissa dagar. Vilket jag skäms över nu. Det var först när en nära vän och jag pratade om det och jag skrattade åt det, som hon sa till mig "jag vill inte att du dör" - då förstod jag att det faktiskt var något som kunde leda mig tillbaka till mina dåliga vanor. Direkt efter samtalet ställde jag mig och fixade lite matlådor och lovade mig själv att försöka bli bättre.
Som ovan skrivet, sommaren har varit jobbig, svår och jag har haft riktig panik så jag ibland gråtit mig till sömns. Det sista jag gjorde i sommar, var bland det bästa som kunde ske för min psykiska ohälsa. Tillsammans med en vän åkte jag till Tarifa som är en underbart fin plats här i Spanien. I tarifa kunde jag känna lugn, en slags fred med mig själv. Jag kunde känna mig bra precis som jag är. Alla såg ut precis så som de kände för och jag älskade det. Jag kunde till och med nästan känna mig bekväm i bikini. Men det skulle vara att ta i om jag sa att det verkligen var så. Men nästan. Jag kunde i alla fall gå i shorts och klänning utan oro.
För varje dag som går så känns det bättre, jag känner mig starkare och jag känner mig stolt att jag faktiskt tagit mig så långt som jag gjort hittills.
Vad som inte dödar oss gör oss starkare, så låt oss bli starka tillsammans.
Jag vill ge mig själv, och alla andra kämpar där ute, en klapp på axeln. Vad duktiga vi är! Jag vill tacka alla som stöttar mig och som finns där för mig, ni är guld värda för mig. Ni gör skillnad. Jag vill tacka de som inte ser mig som ett offer för den psykiska ohälsan utan som en krigare mot den.
I detta inlägg vill jag även hylla och framhäva två underbara organisationer som lyfter fram psykisk ohälsa mer och visar att man inte är ensam om det och som fått mig att kunna se att jag inte är ensam om problemet; Tilia http://www.foreningentilia.se och Aldrig ensam http://www.aldrigensam.com . Detta är INTE ett sponsrat inlägg eller inlägg med samarbeten.
