Jag kan knappt minnas sist jag satt och kände att jag nästan pratade med mig själv för att personen framför mig agerade, pratade och berättade om något som jag själv skulle kunnat gjort. Det är som att jag sitter framför mig själv. Likheterna. De höga kontrasterna av att vara så olika men den låga kontrasten då man är så lika trots allt. Man kan se den osynliga linjen när man ska sluta prata, när man ska svara, när man ska visa att man förstår, vara hård eller mjuk i tonen. Allt bara flyter på.
Sitter just nu i skrivande stund med en vän jag kommit otroligt nära på kort tid. Man skulle kunna tro vi är av samma kött och blod, men det är vi inte. Vi har sånt lika tankesätt och vi förstår varandra något otroligt. Det är som i en film, ni vet de där vännerna som kan avsluta den andras mening. Så är det.
Ville bara dela med mig. Nu tillbaka till studierna. Puss och kram.